Från "anti-rasist" till medlem i Förbundet

Vi lämnar utrymme för en gästkrönika skriven av en nybliven medlem. Hon berättar här om några viktiga händelser i sitt liv och den resa och de erfarenheter som gjorde att hon till slut fick upp ögonen för Förbundet Nationell Ungdom.

För ett par år sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva något på en liknande hemsida som den här. Jag är uppväxt i en medelklassfamilj i ett villaområde en bit utanför Stockholm och jag har till skillnad från många av mina vänner växt upp under stabila familjeförhållanden med båda mina föräldrar.

Vi har alltid haft god ekonomi, alltid omgärdats med mycket kärlek från familjemedlemmarna. Bråken inom familjen får i princip plats på min ena hand, till och med oss syskon emellan. Pappa är en övertygad moderat medan min mamma ständigt växlat mellan socialdemokraterna och miljöpartiet. Allt som allt kan det faktiskt liknas vid en svensk och "lagom" drömfamilj.

Jag har aldrig sett ned på någon för att han eller hon har en annan hudfärg, snarare tvärtom har jag tyckt det varit spännande och exotiskt då jag växt upp i ett väldigt svenskt område.

Min första kontakt med den nationella världen var vad jag kommer ihåg när det damp ned ett reklamblad i brevlådan från Sverigedemokraterna, jag var runt 14 år, så det måste ha varit någon gång runt 2004. Pappa blev rasande men mamma var något mer liberal i frågan då hon alltid lagt stor vikt i att uppfostra oss till goda demokrater. Jag höll faktiskt med pappa i frågan, jag tyckte det var hemskt. Så hemskt att jag blev alldeles tårögd. Jag kunde inte förstå att det verkligen fanns så hemska människor trots att vi hade pratat om dess existens under lektioner och temadagar i skolan.

Bara någon dag efter fyllde min äldsta bror Linus år. Jag glömmer aldrig hur exalterad han var då han sköt upp sitt firande ett par dagar till det snart kommande valborgsmässsofirandet. Han hade tjatat i flera veckor om att få följa med sina vänner till Rålambshovsparken i Stockholm. Mamma var helt mot det men efter min brors och min pappas övertalning gick hon med på det med villkoret att pappa skulle hämta honom vid Thorildsplans tunnelbaneuppgång klockan 23.00.

Dagen kom och vid 22-tiden, när vi precis kommit hem från elden, ringde telefonen. Jag glömmer aldrig mammas min när hon i panik skriker till min pappa att ta på sig skorna igen. Min bror var svårt misshandlad. Kunde det verkligen stämma? Min timida, vänliga, lugna och älskade bror? Jag och mina yngre syskon skulle genast springa till våra bekanta, tillika grannar, på andra sidan vägen och stanna där men jag vägrade. Jag skulle med, punkt slut! När vi kom in möttes jag av en hemsk syn. Linus hade precis vaknat upp, hans blonda så annars svalliga kalufs var fyllt med stora svarta klumpar av koagulerat blod, hans vänstra öga var helt igenmulat och en läkare undersökte hans knä som mer liknade en ballong.

Hans vänner var även de tilltufsade med både blåmärken och skrapsår. Jag såg på deras ögon att flera av de hade gråtit. Jag stod bara där helt stum men min mamma grät hejdlöst med ett leende av lättnad på läpparna över att min bror var vid medvetande och vid liv. Det var då jag hörde det första gången från en familjemedlem, när mamma för ovanlighetens skull svor när hon frågade vem som "fan" hade kunnat göra något liknande. Då svarade min bror med ett enda ord och det blev tyst, knäpptyst. Pappa blev högröd i ansiktet och ursäktade sig inför läkaren som omedelbart sa att han var van vid känsloutspel. Linus fick stanna två eller tre nätter till på sjukhuset och jag var jätteivrig över att äntligen få hem honom. Det var först då jag fick veta vad som hade hänt.

Sällskapet hade gått ned till Pressbyrån i en gångtunnel vid tunnelbanan då hans bästa kompis Peter, som hade halkat efter ett tiotal meter, hade blivit stoppad av en knuff. Framför honom stod två invandrare och frågade om han var rasist. Peter hade mest blivit förvånad och frågat vad det var frågan om. När Linus märkte detta vände han och började gå mot Peter men han kom inte så långt. Nästan omedelbart fick han ett slag i bakhuvudet och ramlade till marken och det strömmade in ett stort gäng som överöste de med tårgas, sparkar och slag med både knytnävar, knogjärn och avbrutna plankor.

Övriga flanörer sprang bara mot den inkommande tunnelbanan förutom en främmande tjej som satte sig över min brors andra kompis Sebastian i tron på att de skulle sluta slå, men hon misstog sig. De skrek svennehora, drog bak hennes huvud med hjälp av hästsvansen och sprejade tårgas i ansiktet på henne. Linus hade vid det laget förflyttat sig i ren skräck till en trapp i ett försök att ta sig upp och larma polis. Där faller han återigen till marken och blir liggande i trappan när en av gärningsmännen hoppar jämfota över hans knä. Vid en given signal blev tunneln tömd på gärningsmän. Först nu vågade sig folk fram för att se hur det var med de fem liggande pojkarna och den skräckslagna gråtande flickan.

Jag hade aldrig tidigare känt sådan vrede som när denna berättelse lämnade min brors svullna läppar ute på verandan den där vårdagen. Men det var trots det långt kvar innan jag skulle få upp ögonen för svenskfientligheten. Tiden gick och min brors synliga sår läkte och har sedan dess genomgått tre knäoperationer. Även jag förändrades. Jag blev äldre och började mer och mer få en kvinnas kropp och blev gladare för varje gång jag såg mig i spegeln. Jag fick bättre och bättre självförtroende och min lite blyga utstrålning försvann bara mer och mer.

Jag skaffade en ett år äldre pojkvän och var otroligt kär. Det verkligen pirrade i hela kroppen och jag skulle snart gå ut ettan i gymnasiet när vi tillsammans med ett par vänner grillade vid en avlägsen strand. Från vattnet kommer en båt med ungdomar och lägger till vid en liten brygga i vassen. Vi blir nyfikna och min tjejkompis uttrycker sin förhoppning om att det kanske är några snygga killar. Gänget slår sig ned en bit bort utan att uppmärksamma oss men redan då känner jag en obehaglig stämning i luften. Efter ett tag blir jag kissnödig och går in i skogen.

När jag kommer tillbaka genom skogsbrynet möter jag den enda svensken i gänget från båten som påpekar "vilka härliga pattar" jag har. Jag bara fnyser åt honom och frågar om han är dum i huvudet vilket retar invandrarna som satt alldeles i närheten. En av de skriker "kom hit och sug istället din jävla hora" vilket följs av ett gemensamt skratt från resten av gänget. Då skriker min pojkvän "Håll käften!". Det var då allt hände, en kille i det främmande gänget springer fram till min pojkvän och sparkar honom besinningslöst i huvudet. Jag minns att jag fick en stickande känsla i hela kroppen, mina knän kändes som spaghetti och minnena översköljde mig ögonblickligen. Jag sprang mot min pojkvän samtidigt som jag skrek till hans kompisar att "slå, slå tillbaks!" vilket de också gjorde. När jag kom fram var tumultet igång. Överallt skrek och slog sig folk trötta.

Till slut springer gänget tillbaks mot båten, vissa av de blöder, andra skrattar och gör hi-five. Kvar på marken ligger min dåvarande pojkvän och tar sig för huvudet, en av hans kamrater och min tjejkompis försöker förtvivlat lugna honom samtidigt som de två andra bryter av grenar i skogskanten för att använda som tillhyggen om de kommer tillbaka.

Ytterligare en kväll i mitt liv slutade alltså på sjukhus. Denna gången gick det som tur var bättre. I alla fall om man ser till de fysiska skadorna då min pojkvän klarade sig undan med hjärnskakning, hans kompisar med blåtiror och ömma blemmor. Jag tänkte länge på det hat jag såg hos det andra gänget under bråket och att de upprepande kallade oss för "svennefittor" men framförallt kommer jag ihåg skratten jag hörde efter att de misshandlat och kränkt oss helt oprovocerat. Det tog inte lång tid innan jag förtstod att min pojkväns förhållandevis lätta och fysiska skador inte var de enda. Han blev förändrad. Han drog sig undan.

Umgänget med hans kompisar blev glesare, han slutade åka tunnelbana och blev alltmer osocial. Så fort det kom killar han inte kände på fester så åkte han hem, och jag med honom. Efter några månader gjorde han slut med mig, även om jag försökte övertala honom att inte göra det så var det skönt då även mitt sociala liv drabbades hårt av detta. När jag tänker tillbaks så har jag dåligt samvete över att jag kände så men jag antar att det till slut blev för mycket även för mig.

Men jag har mycket värre saker att bekymra mig för idag. Den här gången handlar det om min tjejkompis. Då det hänt relativt nyligen och det pågår en polisutredning kommer jag inte gå in mer på det än att säga att det handlar om det värsta man kan göra mot en kvinna utan att ha ihjäl henne. I början trodde jag att allt bara var en slump och att dessa hemskheter var ovanliga då man aldrig läste om detta i tidningarna.

Men då jag under mina få år som vuxen kvinna mött otaliga som har upplevt samma saker köper jag inte mina tidigare förklaringar. Jag förstod att det verkligen finns ett utbrett svenskhat och ju mer jag läste mellan raderna i massmedia så insåg jag att sanningen döljs för oss svenskar. Detta måste få ett slut och jag får ingen ro i kroppen när jag ser på mina yngre syskon och med förskräckelse inser att detta även kan hända dem.

Jag kom av en slump i kontakt med en person i Förbundet Nationell Ungdom när han delade ut en nationell tidning i tunnelbanan och beslutade mig efter en tid för att stödja denna organisation på alla sätt jag kan. Det är ett val jag är mycket glad över att jag gjorde.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag som kvinna i en hyfsat "grabbig" miljö blivit behandlad med sån respekt. Att dessa människor skulle vara annat än rakryggade och ärliga köper jag bara inte. Kanske beror detta på att alla dessa killar och tjejer delar mina erfarenheter och är rädda om sina nära och kära? Vem vet? Idag är jag i vilket fall som helst glad att jag vågade ta klivet och jag längtar tills jag presenterar dessa eldsjälar för mina övriga vänner.

Vissa av mina vänner tycker att jag blivit knäpp samtidigt som vissa tycker att jag är modig och gör rätt. Det enda jag egentligen oroar mig för är hur min pappa kommer ta detta, visserligen accepterar han att min mamma numera röstar på Sverigedemokraterna, men jag känner på mig att detta kommer slå ned som en bomb hos honom.

Jag kommer dock inte vika en tum. Jag är svensk, jag är stolt och det här är mitt land. Ingen har rätt att hävda motsatsen!